Tio millimeter tunnel sprängde i det vänstra. Nej, förresten, i vardera – höger, vänster. Visst såg det ut att göra ont när du tvingade, pressade, men du hade liksom alltid varit så’n. Alltid skrattat åt den där fåniga, ynkliga smärtan som egentligen inte gjorde så mycket.

Alltid hade du varit så’n. Alltid – i de två dagar jag känt dig innan du stirrade döden i vitögat och hängde i muskulösa armar över älven. Vinkade med tårna mot det forsande svarta.

Så många gånger som jag på mina bara knän bad dig sluta, komma ner, komma upp, ta min hand, inte släppa taget. Så många gånger som ditt skratt överröstade mina försök att försöka få dig att landa med fötterna på jorden istället för med kroppen i en våt och röd sörja på marken.

Det finns ju mycket som gör ont, menade du,

som om du redan visste. Som om du vetat ända sedan du sett mig genom bakrutan, genom berget av flyttkartonger första gången.

Jag minns dig som ett spöke. Sist jag såg dig på riktigt var vid den där tunga, liggande stenen med hans namn på,

du finns inte på bild

och jag ser dig verkligen aldrig rusa förbi på busstationen.

De var alltid lite skitiga av garage, och de var alltid bara, för du kavlade alltid upp ärmarna på din grå/svart-randiga tröja med luva.

Men när du placerade min fjortonåriga, hysteriska kropp i deras gap var de precis sådär pojkmjuka och fjuniga som jag visste att hela du egentligen var på insidan.

När samtalet kom kopplade de dock det hårdaste grepp jag någonsin känt kring mina axlar, pressade och tryckte tills det inte ens fanns styrka nog att stå upp kvar i dig.

Och som du grät när jag åkt. Jag såg det aldrig, men jag vet.

Du lämnade fler buketter än jag någonsin förmådde mig att plocka, 

och du dök aldrig upp på klassåterträffen, 

för det finns ju mycket som gör ont, menade du. 

Jag kom hem vid tolv med kliande fingrar en nästan hysterisk vilja att blogga.
Sedan hittade jag chokladkakan som Hampus lämnat på bordet i mitt rum, sedan hittade jag massa roligt på facebook, sedan var jag tvungen att borsta tänderna, jaaa och så vidare.
Så hann klockan bli tre.
Åh, jag som skulle skriva om Kreta, grekerna, all mat jag stoppat i mig och alla vågor jag surfat på. (Nä, snarare slungats upp på stranden som en val av.)
Jag som skulle berätta hur hemskt kär jag är och jag som skulle diskutera all världens viktiga frågor här.
Men näe, chokladen var tydligen viktigare. Viktig nog att tappa fokus totalt för.

Jag mår i alla fall bra. Jag bor för tillfället i en stad där jag har mer ovänner än vänner och jag är arbetslös. Men det gör mig faktiskt inte så hemskt mycket. Jag har Hampus och Kanin. Robin också, såklart. Och jag har Steff som tar en öl med mig eller äter chips med mig när det behövs. Ska väl ta och träffa Kim någon dag framöver dessutom, hade jag tänkt. Mamma är söt och snäll och gör god mat och Oskar (ja, hörrni, min katt heter så.) har accepterat att vi inte längre kan ha en relation som involverar kroppskontakt, men att vi kan älska varandra på avstånd.
Så det funkar.
Är väl kanske bra att ta det lite lugnt innan jag åker tillbaka till ön i höst.

Åh, nu kom jag på massor att blogga om, men vi tar det imorgon istället.
Måste skriva en kom ihåg-lapp åt mig själv.

Hej!

Åker till Kreta en vecka.
Lämnar telefonen hemma.
Herrå!

Hej barn.
Jag har just nu extrem Visby-abstinens.
Kommer börja storgrina när som helst.
Tycker det är svinjobbigt att allt fortgår där nere, utan mig.
Att alla har kul, att utekvällarna är fantastiska, att allt är så himla gotlands-vackert, att solen skiner
och att alla bah älskar varandra.
Och här sitter jag i kylan.
Utan kompisar.

Åker till Kreta på torsdag. Det ska bli jättemysigt.
Men jag vill helst av allt bara packa ner Kanin och Hampus i väskan och hoppa på gotlandsfärjan.

Nu kommer krokodiltårarna.
Hejrå.

http://open.spotify.com/track/1LFrVbSJIGbVDFYx3KDsOf

Möte i bålens centrum – det stramar inte det minsta, ser bara perfekt och noga, noga uträknat ut.

Skräddarsytt för att bli lagom lockande.

Du rullar eget utan filter och jag tänker att sådant där tar död på folk. Men det gör väl i och för sig mina blå camel också. Bara långsammare.

5 m/sek och vågorna ska inte bli över en halvmeter, det lovar han, men jag känner väl för fan själv hur det gungar. Hur det gungar och får mig totalt ur balans. Mitt på havet hittar smsen en lucka i östersjöns oåtkomlighet, drämmer ner i inkorgens botten med dunder och brak.

Och jag vet inte vad jag ska svara. För ja, det känns overkligt. Det känns overkligt att imorgon vaknar jag i Stállus skugga, imorgon ser vi inte på varandra med dimmiga ögon och imorgon kommer Kajsa ännu en gång sjunga att

It takes a fool to remain sane.

Fast utan mig.

Jag hörde en gång en vän beställa en taxi till helvetet, och jag önskade att vi kunnat göra samma sak i Nynäshamn.

För jag ville verkligen inte.

Och jag önskar den hade tagit oss dit vi velat, över havet, över muren (i den maximala hastigheten, såklart)

Att vi hade fått sett er dansa bakom solglasögon klockan halv tre på morgonen,

fått höra era vrål från busstationen när vi vunnit eurovision song contest och när vi stampat på alla som försökt trampa ner oss, och att jag…

Fan, att jag bara följt ert råd:

” Do, Do, Do! What you wanna do, Don´t think twice,
do what you have to do,”

Kom helt plötsligt på hur förälskad jag är i Magnus jävla Ekelund. Hade liksom glömt bort det den senaste månaden eller så.
Förlåt, Hampus, men mitt lilla tonårshjärta hoppar och far som ett litet popcorn för den här mannen.

http://www.youtube.com/watch?v=AMGfu9uJj24

Och hallå, Magnus är ju de facto så vansinnigt mycket coolare än Jacob Hellman.

"Va heteru?"

Jag sitter på mitt flickrum i Njurundabommen. Över hela golvet ligger kläder och prylar utspridda. Jag och Hampe kom hit, hem till mamma, vid halv tio-tiden igår. Vi hade då åkt i 9 och en halv timme ifrån Visby, båt och bil.
Det känns tomt.
Kajsa ligger inte på soffan och sover, Frej sitter inte i våra utemöbler, jag åt inte frukost med Warden imorse, Wassberg har inte ringt idag, jag ska inte dricka vin med Lina, Maja och Amelie ikväll. Jag ska inte snart ta studenten med Julia. Det har jag redan gjort.
Det känns konstigt och upp och ner.  Liksom lite overkligt att jag ska vara här i norrland hela sommaren. Att jag inte kommer ta promenader ner till innersta'n, att jag inte kommer se ringmuren på månader, att jag inte kommer vara på fest på Mejan eller hos Rolle, att jag inte kommer vara elev Donnergymnasiet Klintehamn någonsin igen.

De sista dagarna på Gotland var i alla fall fantastiska.
Studenten var skitrolig, trots min feber och sista kvällen blev jag och Hampe bjudna på finmiddag på Donners brunn av Frej. DET var fantastiskt.

Hej barn!

Idag är det onsdag den 6:e juni. Nationaldagen. Knugen är på besök på Gotland, men istället för att glo på honom, eller ens gå ut i den strålande solen ligger jag i soffan och degar. Sköööööööönt. Hampus sover fortfarande, Lillasyster Kanin är på väg hit och det är nu bara en vecka kvar tills jag tar studenten.
Så snart är cirkusen igång: ikväll kommer som sagt Kanin, på fredag kommer Hampus' far Magnus och på Söndag kommer Mamma, Morfar och Mormor. Vet inte om eller när Hampus' käre mor Lena kommer, men jag tänker anta (önska) att hon gör det i alla fall.
Jag åker ifrån ön nästa fredag. Så jag har alltså bara den här helgen på mig att utan föräldrar och morföräldrar svärmande omkring oss umgås med mina fina, fantastiska vänner innan vi drar iväg hem till norrland och snön. (lol skoja, klart det inte är snö kvar... ??!?!)


Det känns i alla fall helt galet konstigt och upp och ner att jag verkligen ska flytta ifrån Gotland och inte bo här på hela sommaren. Det känns dock ännu konstigare att jag faktiskt tycker att det känns upp och ner att åka hem till Sundsvall. För jag har ju faktiskt, största delen av det här knappa året på Gotland bara längtat och velat hem till mitt norrland. Jag har avskytt att bo på en ö, jag har tyckt att det varit tråkigt, jobbigt och stundvis totalt värdelöst. Jag har gråtit och gråtit, jag har varit arg och jag har åkt hem fler gånger än vad min plånbok egentligen klarat av. Och nu sitter jag här och nästan klöööööser mig fast i soffan. Jag vill inte åka härifrån! (Självklart ser jag fortfarande framemot att komma hem till Svallet, mamma, Kanin och allt sådant. Det ska bli jätteskönt, kul och mysigt.) Jag vill inte lämna Gotland och alla underbara, underbara människor. Jag vill inte lämna vår mysiga lägenhet på 37 kvadrat, jag vill inte lämna linje 10 mot klintehamn, jag vill inte lämna alla små caféer, vår uteplats, Bingebyhallen eller östercentrum.

Jag har i alla fall haft ett jättefint år här på ön, fastän jag kanske inte insett det förrän på senare tid. Jag har hittat massor av nya, otroligt fina vänner och människor. Och trots att jag just nu inte vill åka hem till Sundsvall, så vet jag att jag kommer ha det bra där med. Men jag kommer att sakna er här nere så himmelens mycket under sommaren.
Men jag kommer ju tillbaka till hösten!

P.s. ni är bäst. D.s.