Tio millimeter tunnel sprängde i det vänstra. Nej,
förresten, i vardera – höger, vänster. Visst såg det ut att göra ont när du
tvingade, pressade, men du hade liksom alltid varit så’n. Alltid skrattat åt
den där fåniga, ynkliga smärtan som egentligen inte gjorde så mycket.
Alltid hade du varit så’n. Alltid – i de två dagar jag känt
dig innan du stirrade döden i vitögat och hängde i muskulösa armar över älven.
Vinkade med tårna mot det forsande svarta.
Så många gånger som jag på mina bara knän bad dig sluta, komma
ner, komma upp, ta min hand, inte släppa taget. Så många gånger som ditt skratt
överröstade mina försök att försöka få dig att landa med fötterna på jorden
istället för med kroppen i en våt och röd sörja på marken.
Det finns ju mycket som gör ont, menade du,
som om du redan visste. Som om du vetat ända sedan du sett
mig genom bakrutan, genom berget av flyttkartonger första gången.
Jag minns dig som ett spöke. Sist jag såg dig på riktigt var
vid den där tunga, liggande stenen med hans namn på,
du finns inte på bild
och jag ser dig verkligen aldrig rusa förbi på busstationen.
De var alltid lite skitiga av garage, och de var
alltid bara, för du kavlade alltid upp ärmarna på din grå/svart-randiga tröja
med luva.
Men när du placerade min fjortonåriga, hysteriska kropp i
deras gap var de precis sådär pojkmjuka och fjuniga som jag visste att hela du
egentligen var på insidan.
När samtalet kom kopplade de dock det hårdaste grepp jag
någonsin känt kring mina axlar, pressade och tryckte tills det inte ens fanns
styrka nog att stå upp kvar i dig.
Och som du grät när jag åkt. Jag såg det aldrig, men jag
vet.
Du lämnade fler buketter än jag någonsin förmådde mig att
plocka,
och du dök aldrig upp på klassåterträffen,
för det finns ju mycket som gör ont, menade du.