"Jag känner din stad, 

det är hjärnornas kamp 

mot köttet och lusten och livet."

I den högra ögonvrån hade kajalen fastnat. Och jag tänkte att det svarta sved nog kanske inte ändå, för jag hade sett dig gnugga av dig det, för att sedan på nytt rama in det där –

Det där varken naiva

eller destruktiva.

                                      Det där nakna som bara måste kläs i något. 

Jag kände mig så ful den kvällen. Som om jag gjort allt för att bevisa att jag kanske blivit något under alla dessa år du känt mig, men som om du såg rakt igenom det.

Det går liksom inte att behålla mystiken när man en gång vänt sig ut och in och spillt ut och blottat vartenda inre organ.

(Jag romantiserar bilden av min karaktär när jag påstår att det bara varit en enda gång. Som om jag kom till någon gräns där allt brast och jag bara behövde få ett handtag att hålla i.

Det har varit hundratals gånger, hundratals samtal, hundratals sms och hundratals försök att komma innanför dörren.)

Kråkorna kraxade hemåt den kvällen och jag blev sittandes. Fick skjuts hem av en annan som visste precis vart man skulle svänga för att det skulle suga till i magen. Som visste det exakta antalet sekunder det skulle ta för mig att komma till dörren, ta i handtaget, ångra mig och se tillbaka.

Det exakta antalet sekunder som behövdes för att se på mig och smita utan ett hej då.   

Och jag kände mig så ful den kvällen.

Som om jag gjort allt för att bevisa att jag blivit något under alla dessa månader vi inte setts.

Men du om någon

vet att det svarta faktiskt kan svida i ögonen.

Och du

har alltid sett igenom

såhär tjockt smink.