Det var väl drömmen om att ibland få göra lite fel, vara såhär jävla misslyckad men ändå bli upplockad på stationen.
Min vän skjutsar mig i alla fall 3,5 mil utan täckning.
Och jag vet att snart kommer Jocke Berg sjunga det jag tänker att jag själv kanske borde säga henne.
I hennes högtalare kommer han avslöga att ”i hela mitt liv har jag försökt att tänka själv,
men jag kommer inte längre utan din hjälp”
Det liksom sitter som i benen och jag kommer aldrig loss. För även om jag får höja volymen och låta känslorna för kyrkogatans förtröstansfulla barmark kännas i benhinnorna går det inte. Jag är nålad till marken och kommer aldrig mer lätta känns det som.
Kaffet kallnar inte, även fast det blåser och jag druckit flera liter spendrups på fat.
Det håller sig ljummet och bjuder inte upp till dans.
Det var väl det jag visste att jag skulle sakna;
att få vara lite fel, vara såhär jävla naken och tappad
men ändå ha sällskap
till stationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar