Kanske borde man ha något slags grepp om vad man lever i för verklighet egentligen. Kanske borde man faktiskt, såhär vid sjutton års åder kunna diskutera vilt och häftigt kring olika ideologier, kunna veta exakt vad man står för och varför. Kanske. Det kanske är dags att sätta fart. Eller?
Jag vet inte. Jag är lite kluven inför det här ämnet. Jag vill helst bara ligga på mitt sängöverkast, lyssna på min pop, dricka mitt alldeles för söta te och tänka att de där borgarsvinen, de kan ju fara åt helvete. Men samtidigt; det kommer alltid finnas någon som ifrågasätter mina åsikter, frågar varför liberaler inte faller mig i smaken och varför jag anser mig vara en del av popvänstern. Om jag ska vara ärlig så är jag lite rädd, för jag kan inte svara på en enda fråga.
Bakom en datorskärm 2 mil härifrån sitter en kamrat och säger ”Vi liberaler har i historien alltid stått på samma sida som socialdemokraterna. Bara att vi slogs för individens frihet gentemot staten, och socialisterna slogs för arbetarkollektivets rätt mot staten.” Vad jag förstår? Inte ett dyft. Bakom ett tyst mummel lyfter jag näven för de rödgröna, utan att riktigt veta varför.
Kanske för att det är så jag växt upp. Jag har vuxit upp under förmaningar om att man ska minsann dela med sig av det man har. Självklart. Jag delar mina chokladrutor med alla, och visst bjuder jag på den där bussresan när den andre har ont om pengar. Det som är mitt är ditt. Men jag har i.o.f.s. inte tjänat mina egna första slantar ännu.
”Amanda, alliansen tycker inte att du borde få barnpension efter din pappas död, och att din mamma borde jobba heltid, trots att hon sörjer. Ni borde klara er själva!”
Är det sant det jag hör?
ÅT HELVETE MED ALLIANSEN I SÅ FALL! Dela med er era rika svin! Här ligger vi i rännstenen och kan inte ta oss upp.
”Amanda, jag behöver inte jobba. De rödgröna ser till att jag får bidrag. Och då, då kan jag minsann köpa cannabis så det står härliga till, utan att behöva lyfta ett finger!”
Är det sant det jag hör, storebror?
ÅT HELVETE MED DE RÖDGRÖNA! Du ska jobba för dina pengar! Inte snylta av andra om du inte kan ta vara på den lön du får!
Men så kan jag väl inte säga?! För i fåtöljen framför tv:n sitter morfar och viftar med den röda fanan, och mormor, hon skojar och säger att det är faktiskt ”moderatan’s” fel att bilden är så brusig. Allt är deras fel. Allt.
Varför? Ingen aning. Ibland vet jag. Ibland tror jag mig veta, men vet inte alls. Ibland ger jag bara upp och ligger där på mitt sängöverkast och skriver min poesi och bara är Amanda. Amanda som sitter i hörnet på skolan och hånar borgarsvinen för deras idioti. Bygger ett imperium av varma lakan om nätterna och liksom struntar i alla misstroendeförklaringar och kommunalval. Egentligen. Egentligen vill jag inte veta sådär överdrivet mycket om ideologierna, utan bara vara jag.
Men vad ska jag då svara när min vän frågar vilken verklighet jag vill leva i idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar