fredag 19 mars 2010

Tankar kring bemötande.

Aaah, fredag. Härligt. Efter en hård veckas slit... Eller vänta nu. Nej, jag ville inte ens ha helg nu. Jag har äntligen kommit upp ur sängen, kommit igång och kommit iväg på skolan och ut i stora staden för att träffa människor, så kommer helgen. Och vad kommer jag göra? Inte mycket, eftersom Lajven är sjuk, Moa och Julkan är i fjällen och Steff tydligen har jättemycket skolarbete att göra. Men jag kommer få umgås med Hampus i alla fall, och det är ju inte fy skam.

Jag blev i alla fall hemskt besviken när jag steg upp ur sängen imorse. Jag har hela veckan legat och längtat ut i vårsolen. Men imorse... Dimma, moln och duggregn. Satan. Dessutom fick jag noll sömn natten till idag, så med släpande steg drog jag mig till bussen för att halvdö i något passande säte. Men faktiskt, redan där vände mitt humör. Mycket trevlig busschaufför, fin, tyst resa som gick relativt fort och när jag sedan kom till skolan satte jag mig och småpratade med Jessica och Amanda, något som nästan aldrig händer. Snart kom Ina, och jag fick slå armarna om henne. Gosungen min. Dagen rullade sedan på fint med fin mattelektion, slö medieproduktion - och kunskap, en glad Kim och en mysig Pär. Innan hemgång till Njurunda blev det självklart ett besök hos Hampus dessutom.

Hela dagen har jag dock, trots mitt goda humör gått omkring och funderat på vissa människors total idiotiska sätt att bemöta andra. Jag ser varje måndag, onsdag och fredag hur en kille i min mattegrupp är något så fruktansvärt oförskämt emot vår lärare. Vår lärare som är snäll, blyg och osäker. En pojke på 16 år som sitter och häver ur sig till en vuxen människa att han är en "jävla fittgubbe som stör honom". Det enda han egentligen stör är pojkens prat om "den där bruden som han knullade i lördags när han var så jävla dragen". Jag tycker oftast att själva snacket är ganska underhållande att lyssna på. Det fårvånar mig faktiskt att människor kan vara så dumma och själva inte höra hur oerhört ointelligenta de låter. Jag brukar sitta och skratta lite gott för mig själv åt den här pojkens dumhet, men på senare tid har det handlat mer om att kränka och vara så dryg och jävlig som möjligt mot vår lärare än att bara låta "cool". Jag blir arg, så fruktansvärt arg när jag hör hur en liten, obegåvad snorunge på 16 år sitter och pratar med en annan människa som om personen i fråga var värd lika lite som något man spolar ner i vasken.
Hela mattelektionen satt jag och småputtrade, redo att explodera. Men jag är inte hon som vill ha en dålig stämning i en grupp jag kommer få dras med i ett och ett halvt år, så istället för att göra som den gamla Amanda skulle göra och kasta böcker omkring mig, spotta och fräsa vände jag mig bara glatt om till pojken och frågade honom varför han var så otrevlig, och bad honom försöka le lite. Svaret jag fick var något av den sjukaste, förbannade skit jag någonsin upplevt i kontringsväg. Han tittar på mig i fem sekunder, låtsas skämmas lite genom att snyfta tillgjort och sänka blicken. Han säger sedan "jag tar åt mig". Jag orkar inte bli sur, eftersom jag faktiskt är på bra humör ändå. Så fort jag vänder bort huvudet tittar han på sina vänner och säger, nästan viskar "Jag ska ta min carecup och gå härifrån, då" och hela lilla coola gänger gnäggar som de finniga målbrottspojkar de är.
Det jag egentligen vill komma fram till är att jag inte riktigt kan förstå tankegången.
När blev det "coolt" att vara otrevlig och oförskämd?
Har jag missat något?

Långt sjutyyysans inlägg blev det. Det var inte alls meningen. :'D Nu ska jag sova. Imorgon kommer Hampus. Wiiiiiiiiiie! Puss på er! :D

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar