tisdag 20 januari 2015

tisdag 4 november 2014

Andra dagen på modifast-diet.
Vill ha godis. Och chips. Och nudlar. Så himla taskigt att Willys säljer prinsesstårtor för trettio ynka kronor när jag är på dödssvält.
Om 20 minuter får jag äta mellanmål. Tänker sova tills dess.
Högst på min önskelista:



Mmmmm....

måndag 27 oktober 2014

Hej kids.
Nu var det jätte-jättelänge sedan jag skrev något.
Anledning:
Först var det sommar, jag jobbade och jobbade. Svettades och svettades. Badade och åt glass och sånt som man gör på sommaren, när jag hann. Sedan fick jag semester i en och en halv vecka och jag och Arvid åkte till Göteborg, Sundsvall och Östersund för att träffa vänner och familj. Fick hyra en villa i innerstan på 100 kvadrat med fem rum och kök när vi kom hem. Det finaste lilla huset i världen, med världens finaste lilla trädgård med äppelträd. Flyttade in, jobbade lite till. Sedan blev det sensommar och skolan började. Sammanbrottet och identitetskrisen kom som ett jävla expressbrev på posten. Jag hade valt att fortsätta plugga till lärare. Jag ville inte bli lärare. Jag vill inte bli lärare. Jag fick äntligen, efter flera långa månaders väntan komma på psykiatrin igen. Dom bah "du är ju deprimerad, här haru lite medicin" och så fick jag veta att jag snart kommer bli kallad till utredning för aspbergers och adhd.

Sedan vände allting. En dag i början av september kom jag på att jag inte behöver bli lärare om jag inte vill. Jag kom på att jag inte behöver pressa mig själv till att genomföra en högskoleutbildning på fem år för att det är det man "ska" göra. Jag insåg att, bara för att jag alltid tyckt om det svenska språket måste jag inte lära ut det. Jag måste inte stå längst fram i ett klassrum resten av mitt liv och svettas och ha ont i magen för att jag har "potential". Jag slängde mig in på Komvux hemsida. Kollade igenom programutbudet. Sökte. Kom in samma dag. Jag ska bli undersköterska. Jag ska bli undersköterska för att jag vill. För att trots hur mycket jag än svettades och hur ont jag hade i ryggen hela sommaren och trots att jag var skittrött och sliten så vill jag inte göra någonting annat med mitt liv, för det var det roligaste jobbet jag någonsin haft. Och jag vill skaffa mig större förståelse och kunskap för yrket. Jag älskar att jobba med äldre människor. Jag behöver inte någon högskoleutbildning så länge jag har den känslan.

Jag fick fortsatt jobb inom äldreomsorgen via resursen. Jag köpte mina sista körlektioner på körskolan, skrev in mig på en teorikurs, skaffade nya teoriböcker som inte är sönderkladdade med anteckningar, jag har fortsatt kontakt med psykiatrin och jag donar i vårt lilla hus dagligen, för att jag älskar att ha ett hem som jag tycker om att vara i och ta hand om. Ibland kommer lillasyster in till oss i stan. Hon har fått ett eget rum i vårt hus. (som hon dock fick dela med sig av när mamma och mormor kom på besök i veckan)

Jag har ett jobb jag trivs med, jag tycker att skolan är fantastiskt rolig, jag tar mitt körkort, jag har det finaste boendet i Visby och bäst av allt: Jag har den bästa sambon i hela världen.

söndag 13 juli 2014

Hej.
Jag hade glömt det här. Bloggen. Att den fanns. Jag hade glömt instagram, facebook, vine, fastän jag tillbringar flera timmar per dag på dessa sociala medier. Jag går in, scrollar, petar dit några likes. Reflexmässigt. Sedan vänder jag mig i sängen, pussar på Arvid och räknar timmarna tills mitt nästa arbetspass börjar. Ställer klockan för att jag ska hinna ta en liten omväg till Statoil på vägen till jobbet innan jag börjar vid sju.

Det har hänt rätt okej mycket de senaste veckorna. Arvids syster har besökt oss, vi har blivit bjudna på middag hos min gode vän Paulo och hennes Ludvig som jag inte sett på över ett år. Syskonen Breding och Julia från Östersund har varit på ön. Halva syskonskaran är kvar, och även Erika från Östersund. Kajsa och Tom var här och drack vin med oss en kväll. Mina andra vänner på Gotland har jag knappt hört av sedan jag kom. Jag vet inte varför och jag har givit upp tanken på att försöka ta reda på det. Vi har spelat kubb, fikat, legat på stranden. Och sedan har arbetspasset börjat. Jag trivs. Det är ett bra jobb. Jag känner mig ensam. Fast i mitt huvud bråkar och stökar det mer än någonsin förr. Det är skrän och skrik och fullständig jävla kalabalik. Jag tror jag kommer driva Arvid till någon slags känslomässig utbrändhet. Jag är tacksam för att han står ut.

Jag har inga storslagna drömmar. Går omkring och räknar slantarna för att jag ska kunna ta det jävla körkortet till hösten, så fort som möjligt. Skriver på papper för att jobba inom resursen efter sommaren, tackar nej till skolor och bestämmer mig för att fortsätta plugga till lärare på distans för att kunna jobba kvällar och helger. Kollar gotlandshem över axeln på Arvid varje torsdag klockan tre för att hitta oss ett hem. Har inga storslagna drömmar, inga om Manhattan eller om att bila genom Europa. Inte ens några om att gå ut och träffa människor under min lediga helg. Jag drömmer om att få starta upp det här lilla livet nu, om att alltid kunna vända mig i sängen och pussa på Arvid. Om att snart kunna köra hans dotter till skolan så han får en sovmorgon någon gång då och då. Jag drömmer om att bli en sjuhelvetes lärare, om att vara färdigutbildad och att snart få bära en unge i magen. Jag drömmer om bäbiskräk på tröjan, bristningar på magen, om att köpa en liten stuga i skogen och att ha en hängmatta där jag och Arvid får plats båda två. Om att kunna gå ut på stan och äta Halloumiburgare och lyssna på popmusik med min lillasyster när jag blir ledig. Om att kunna ta en två, tre öl på eget bevåg och gå hem klockan tolv när jag är trött, och veta att jag träffar min syster snart igen. Att jag inte är i sällskap där man blir förbannad för att jag inte dricker tequila tills jag spyr, och att jag alltid har någon att komma hem till. Någon som jag verkligen alltid kommer vilja komma hem till.

Folk verkar tycka om jag drömmer för litet, men jag önskar mig inget mer. Jag vill ha det som jag vill nu, inte som någon annan vill. Jag har äntligen fått remiss till psyk.



onsdag 11 juni 2014

Tjabbs.
Jag är på ön nu, hos Arvid. Eller ja, jag antar att jag är hemma hos mig och Arvid. (crazy shit att han bah "flytta in hos mig vetja" och så gjorde jag det) Det känns fantastiskt bra. Det är varmt, alltså sjukt varmt, himlen är blå, jag har flyttat in mina saker, jag har träffat Kajsa, Maja, Warden, Tom, Jacob och Lina. Arvid har köpt en jättefin hamster som bor här hos oss nu. Ella har döpt henne till Smilla.
På måndag börjar jag jobba, så jag har lite ledigt nu några dagar, vilket är hemskt skönt efter alla flyttar osv.
Trots att det är så sjukt najs att äntligen vara här saknar jag Östersund så det skär i lill-bröstet. Jag saknar lillasyster Kanin, systrarna Blomkvist, syskonen Breding, Sanna, Erika, Tilda och alla andra. Och jag saknar Adrians. Jättemycket.

Så alltså; balanserar mellan fullständig eufori och total tomhet.
Det är tur att euforin har ett så tydligt ansikte. Det är tur att jag har min Arvid.

Jag återkommer när det inte är hundra grader varmt.

tisdag 27 maj 2014

Hej kiddos.
Jag har lite bra saker att nämna idag. För omväxlings skull.
I onsdags kom Arvid hit och vände mitt humör med ostbågar, pussar och glass i solen. Han är fantastisk. Det är så skönt när Arvid kommer hit, att få ha honom nära igen, att få känna att vardagen tillsammans närmar sig på nytt. Jag längtar till Visby. Trots att jag har mega-super-ångest över att flytta ifrån Östersund och alla fina människor här så längtar jag hem till Visby, till Arvids balkong, till Warden och Kajsa, till att äta alldeles för ofta på Mc Donalds på öster, till att ta en tisdagsöl på Rindi, till att få promenera hem till Arvid om eftermiddagarna när jag varit på bibblan och panik-letat kurslitteratur. Men det närmar sig. Nu är det bara två veckor kvar tills jag får packa in mina saker i rummet på Gråbo och sedan krypa ner under täcket hos Arvid igen. Det gör mig så glad, så himla glad. Men innan jag åker ska jag krama ur allt jag kan ur den sista tiden här i Östersund.

Ida hade bal i Fredags. Hon var världens finaste och jag var världens stolstaste storasyster. Snart tar hon studenten, det känns jätteknäppt. Ska ropa och skrika och vifta hela dagen, från marken medan hon åker flak och springer ut på trappan osv.

Här får ni en bild på min snygga boyfriend. Varse:













fredag 16 maj 2014

 Jag är trött på det här. Jag skulle vilja vara en vit canvas igen, sluta måla lager på lager på någon annans original. Jag skulle vilja ha en kropp med hela lungor, orört hårsvall och kanske till och med ett litet thigh gap. (Har observerat att livet verkar en aning enklare om man välsignats med ett sådant.) Jag skulle vilja suddas ut på sociala medier, köpa en knapptelefon och bara ta emot samtal som är till mig och endast mig. Det skulle vara skönt att veta vem som skulle ringa. Lite som att man vill veta vilka som skulle komma på ens begravning.
Jag är snap chat, facebook, instagram, vine, med för få följare och vänner. 36 av dessa skrev grattis på min födelsedag, på min facebookvägg såklart. 2 ringde, då Arvid inkluderad. 2 smsade. Jag har svårt att avgöra om det är mig själv eller 2000talet jag har att tacka för detta.
En gång la jag upp en ny profilbild och fick endast fem likes på den. Jag grät i timmar för att jag aldrig känt mig så förödmjukad och förbisedd av omvärlden. Sedan tog jag lugnande för att kunna sova. Ibland mår jag dåligt över att jag inte blivit taggad i några bilder sedan jag flyttade till Östersund, jag mår dåligt för att jag inte är instagrammaterial.
Det värsta: jag väljer att blogga om detta istället för att göra något åt det.