Har varit i Stockholm och druckit öl och ramlat omkull på marken med Tigerlilja.
Är i Visby och äger med Kajsa, Maja, Jacob, Tom, Warden och Levis.
Är kär.
Åker snart till Härnösand för att pussas.
Sedan kommer jag tillbaka, Östersund,
för att starta upp min skrivarkurs.

Återkommer.
Älskar alla.
Puss.

Porto betalt

En ganska banal sak som påverkat mitt lilla liv på sistonde, och nästan vänt lite upp och ner på saker och ting: post it-lappar.

Förra månaden kom ett paket till mig på posten. En plåtlåda formad som ett hjärta, innehållande mellan 50 och 100 hjärtformade post it-lappar. På dessa: ord i svart bläck, förklaringar till varför en människa älskade mig. Jag satt i timmar och vecklade upp lapp på lapp, läste, vek ihop igen. När jag läst varenda lapp ungefär 13 gånger om la jag försiktigt tillbaka dem i plåtlådan igen, och placerade den på hyllan ovanför min säng. En hylla som sitter så pass långt upp att jag slipper se lådan om jag inte verkligen vill ställa mig på tå och plocka ner den. Ibland vill jag slänga bort den där lådan med allt dess innehåll. Ibland vill jag klippa varenda hjärtformad post it-lapp på mitten och skicka tillbaka dem till avsändaren, en och en. Men jag låter den ligga kvar där på hyllan, som en påminnelse om att vissa ord bara är ord utan innebörd och att jag kan låta dem ligga och samla damm på en hylla, för att de aldrig varit värda mer. Och för att komma ihåg att jag inte måste ge vika för att någon plötsligt gör sig besvär att berätta för mig att jag duger. Jag måste inte agera.

I plånboken bär jag fortfarande tre post it-lappar som jag hittade i min ryggsäck i somras, när någon velat säga mig något viktigt, men kanske inte vågade ansikte mot ansikte. Jag ser dem varje dag när jag gräver i plånboken efter den där sista tjugan som typ aldrig finns. Jag tänker aldrig slänga dem.

På nyår lät jag och Kanin alla våra gäster skriva sina nyårslöften på post it-lappar att sätta upp på vårt kylskåp. De flesta får mig att skratta jättemycket, som t.ex. "sluta ligga med missbrukare" eller "invänta döden". Bland dessa sitter en lapp, med ord skrivna i versaler. Den lyder: "Stanna i Sverige... Hela 2014." Den är jättefin och jag kommer ihåg hur pirrig jag blev i hela kroppen när jag insåg vem som skrivit den. Den ramlar ner hela tiden men jag fortsätter sätta upp den, trots att klistret nästan torkat. Trots att det bara är två veckor sedan nyår vet jag inte längre om författaren till lappen hållit sitt nyårslöfte, eller om hen flytt landet. Och vad hen nu gjort, har jag ingen aning om vilken roll jag hade i det beslutet. Men jag fortsätter att sätta upp lappen. Varenda gång jag går in i köket.
Intill den sitter en annan lapp, med något risigare handstil, ett ganska tydligt tecken på nyårsfylla. Den lyder: "Lär dig släppa taget"
Jag skrattade hysteriskt när jag stod intill författaren av denna och han försökte förklara för mig varför det var så viktigt. Just då var det faktiskt jätteroligt, när han stod där, finklädd i vit skjorta och slips och med något dimmiga ögon och mitt i min fylla försökte få mig att "fattaaaaaaa" vad han menade. Han förklarade att när han får barn, är det det första han ska lära dem: att släppa taget om saker och ting. Och trots att jag då tyckte att det var jätteroligt med den melankoli som trädde fram i honom efter tolvslaget, förstår jag ju nu hur rätt han faktiskt hade och hur viktigt det faktiskt är.
Man måste faktiskt lära sig släppa taget.

Ibland tänker jag på Visby och längtar tillbaka. Jag längtar efter promenaderna från Torngränd till Norrgatt om eftermiddagarna, jag längtar efter frukost på Hjärtans fröjd med Kajsa och jag längtar efter försommaren då man springer fram och tillbaka mellan krogarna på torget.
Jag saknar Vinetagatan, med grillkvällarna på vår gräsmatta, med sconesbaket i köket.
Jag saknar Fårösund, med glass i korridoren, Buffy i tv-rummet och  tekvällar på rummen.
Jag saknar Torngränd,  som var det sista som höll ihop mig och Visby, med 13 grader varmt inomhus och en endaste spisplatta som lät som ett rymdskepp när man slog på den.
Jag saknar att äta middag på Max varenda kväll för att jag inte orkar laga mat, jag saknar att sitta på en trappa i Hejdeby och gråta med Paulina i telefonen. Till och med.

Men egentligen är jag lite dum som tänker på allt sånt där. Jag har det ju så himmelens bra just nu. Jag bor i en stor lägenhet med högt till tak mitt i stan. Jag träffar människor som jag tycker genuint bra om, jag äter mat varje dag och regelbundet, och alltid tillsammans med någon. Jag känner mig faktiskt till och med lite fin ibland och jag skrattar ofta och mycket. Jag har människor som vill samarbeta med mig och utveckla och genomföra mina idéer och jag har orken att både klättra över och sparka bort hinder.
Ibland har jag så lite att vara ledsen över att jag måste sparka min syster i huvudet eller liknande, för att få något att grina över. Lite olycka och skuld måste man ju dra på sig.

HÄH
skoja

Hej! Jag jobbar med ett jätteroligt projekt just nu.
Håller tummarna för att det går igenom och att jag och Kanin får genomföra våra planer.
Nu har jag varit på Tings och ätit socker. Alltså: ingen sömn i natt heller, antar jag.
Med vänlig hälsning
CoOl



Blir arg på att jag inte kan lägga upp bilder utan att allt fakkar upp och blir jättefult.

Tjabba. Tänkte redovisa hur livet i Östersund sett ut på senaste med hjälp av några bilder jag snott av Amelia.

 

Ibland dricker vi te/glögg/kaffe i soffan och pratar munnarna onda.



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland äter vi makkisar och ketchup i köket sent om nätterna.

 

 

 

Och ibland dricker vi lite öl och vin och sådär, då. Ibland har vi nyårsfest med miljoner människor på 75 kvm med konfetti (massa kräks) och snygga människor överallt