HEJ BARN!!!
JAG HAR EN SÅN JÄVLA IDENTITETSKRIS JUST NU!!!
Gnaahahhhhhh....
Hej då!

Jag lever just nu i ett slags inre ingenmansland (enligt wikipedia: Ingenmansland (lat. terra nullius) är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över). Jag känner mig helt plötsligt helt otroligt vilsen, som om jag irrar omkring i det där vita som man tänker sig finns utanför rymden. (Eller är det bara jag som tänker mig att vid rymdens slut finns bara...vitt?) Kanske för att jag i veckan insett att hela jävla världjäveln ligger för mina fötter, och det är en väldigt skrämmande känsla; att inte ha något definitivt som man är skyldig att klamra sig fast vid, att man är totalt jävla fri. 
Jag kan umgås med vem jag vill, må hur jag vill, flytta vart jag vill, tycka om vem jag vill, plugga vart jag vill (dock inte vad jag vill, hehe) och göra precis vad jag vill - 
GGNNNNN AAAAAAAAAAAAAH!!! 
Jag har ingen fast punkt i min vardag, ingen grundplan jag måste utgå ifrån. Jag tycker inte om det. Kan ingen bestämma åt mig, kan jag inte få växa ihop med någon?!?!
Ska skriva en kontaktannons (alltså, nu har ju jag en helt underbar liten herre som jag tycker om att pussas och kramas och sitta ihop med ibland, MEN HAN ÄR JU SJÄLVSTÄNDIG, så jag måste hitta en kompis eller liknande som är lika behövande som jag.) och se till att hitta någon som vill kräva att jag ska göra allt för honom/henne (nej, jag är fortfarande för envis för att skriva "hen"), som kan hitta på framtidsdrömmar åt mig och som kan suga musten ur mig.
Finns du, människa som vill bestämma mitt livsöde åt mig, därute någonstans? RING MIG SNARAST! 

Det är skönt att vara hos mamma som säger "kan inte du plocka ur diskmaskinen?" "Amanda, nu är det mat!" eller "Imorgon måste du göra det här och det här". Livet är så mycket enklare och bekvämare här. Jag vet precis vad jag borde göra och vad jag inte borde göra. Hela tiden. 
Dessutom älskar jag ju min mor innerligt. Hon är en liten prinsessa. Ja, prinsessa, inte drottning. En liten isprinsessa i blommiga Dr. Martens och trollnäsa som tappar bort sig bakom snöhögarna på Olof Palmes torg. (Ja, detta hände idag. På riktigt.)
Tänker föralltid stanna hos mammen. Åker aldrig tillbaka till Gotland och mitt ständigt ostädade studentrum. (Skojabaaah) Nämen fan, det är mysigt här. Och jag trivs här. I snön. Med mamma och kissen, lillasyser, mormor och morfar. Jag har det bra. 
Kanske inte är så vilsen ändå. 

Hej.
Jag ville bara meddela att jag har helt fruktansvärt smutsigt hår och att jag blivit tjock som ett djur. (Ja, vilket djur får ni välja själva.)
Dessutom är hela jag helt fuktig och klibbig, då jag hängt tvätt på rummet och det... Blir fuktigt här inne då....
Detta göra mig ledsen.

På onsdag åker jag hem till Sundsvall och får ÄNTLIGEN träffa mamma och Kanin igen.
Detta gör mig glad.

Idag har jag en ledsen-dag.
Och jag kan inte tröstäta, för då blir jag tjockare och därmed ännu ledsnare.
Det är en ond cirkel.
Jävla helvete.

Hej kids. 

Jag har en klasskamrat, en väldigt fin människa, som dagligen får mig att reflektera och fundera över saker som jag aldrig tidigare tänkt på eller ens orkat ta till mig. Paulina heter denna fröken. (Och ja, jag inser hur smörigt det är att blogga om en klasskamrat, men Paulina behövs i det här inlägget.) 

Paulina får mig väldigt ofta att, bara genom att öppna munnen, avdramatisera hela min existens. Eller allt och allas existens, egentligen.  På ett positivt sätt. 

Jag har börjat känna efter hur verkliga saker och ting är, hur relevanta de är för mitt välmående och jag har faktiskt tänkt en tanke som jag aldrig kunnat tänka förut: i grund och botten är alla bara kött, ben, blod, senor och nerver ihoppackade i varsin kropp. Vi är ett enda stort verktyg; kroppen, som av någon anledning kopplats ihop med ett "jag". 

Alla dessa invecklade existentiella frågor, funderingar och tankar som Paulina spottar ur sig har lett till enorma framsteg i min kamp mot jaget. Och nej, förmodligen inte på det sätt som ni tror; jag har inte funnit meningen med livet och inte heller Gud. Jag har bara, t.ex. lärt mig att jag kan gå in på en affär utan att dö av panikångest om jag bara tänker på att alla övriga kunder faktiskt bara är vandrande köttklumpar. För så är det ju. De råkar bara ha känslor och tankar, som egentligen inte rör mig alls. 

För jag är en egen vandrande köttklump. 

Härom veckan hörde jag Paulina ställa någon frågan: 

Åt vilket håll springer den som inte vet vart han ska? 

I samband med detta sa hon, senare under kvällen (det kan lika gärna ha varit en helt annan dag, jag har ingen koll på tiden.) att de flesta människor springer ju bakåt. Och att det är dumt, för det säger ju sig självt att hon man springer baklänges kommer man snubbla över saker och göra sig illa. 

Just detta är just nu extremt relevant för mig, och jag sög åt mig vartenda ord som en liten svamp. 

Det säger ju sig självt, att om man springer baklänges kommer man snubbla över saker och göra sig illa.

Ja, Paulina. Ja. 

Alltså,
det finns ju massor av saker som man minns ifrån det goda 90-talet, som gör en sådär sjukt nostalgisk att det bubblar i hela kroppen: pokémonkorten, platåskorna, Britney Spears gamla dängor, latjo lajban osv, osv.
Jag kom dock nyss på det mest fantastiska någonsin, ett bortglömt stoff från detta ljuva årtionde (för min del i alla fall): den färgade skinnjackan.

När jag var sisådär 6 - 7 år gammal ägde alla mina kamrater en alldeles egen färgad skinnjacka. Ofta lila. Väldigt ofta lila. Lila var hippt.

Jag hade, trots mina föräldrars just då kanske lite halvtaskiga ekonomiska situation välsignats med en av dessa vackra skapelser. Och dessutom; matchande skinnbyxor.
Jag var aldrig cool när jag var liten, snarare tvärtom, jag tror nog jag ansågs nog vara en s.k. "tönt" emellanåt (ja, det går ju upp och ner hela tiden i den där åldern.) men vid det här tillfället var jag fan coolaste katten i stan, kungen i djungeln, herren på täppan.

Kontentan av detta: känner mig som en tönt den här veckan. Ska nog köpa en lila skinndress.

HEJ HELA JÄVLA VÄRLDEN
JAG VILL BARA ATT NI SKA VETA ATT JAG HAR EN POJKVÄN (om man nu kan kalla honom för pojkvän) SOM JAG ÄR HELT ÖVERJORDISKT KÄR I OCH SOM JAG VERKLIGEN VILL VARA MED, HAN BETYDER JÄTTEMYCKET FÖR MIG!!!
JAG ÄR BARA KÄR I HONOM OCH INGEN ANNAN OCH HELST AV ALLT VILL JAG VARA MED HONOM HELA TIDEN, VARJE DAG, VARJE VAKEN SEKUND!!!
JAG HAR HAFT FÖRHÅLLANDEN INNAN DETTA OCH DE HAR SATT SINA SPÅR MEN JAG VILL INTE ATT DE SKA PÅVERKA MITT NUVARANDE FÖRHÅLLANDE, DET ÄR FÖR VIKTIGT FÖR MIG,
OKEJ HAR HELA VÄRLDEN SETT DET HÄR NU?!
BRA

Hej igen.
Är så jävla bipolär idag.
SÅ JÄVLA BIPLOÄÄÄÄÄR!!!
0.15 i det här klippet hittar ni mig:

Nyss stod jag på livets kant och badade bland rakblad och snaror, skrev självmordsbrev på lunarstorm och målade ögonen sotigt svarta.
Nä, skojar, men jag var ledsen, som ni kanske läst.
Så ringde mamma och jag fick gråta en skvätt, sedan fick jag ett fint sms
och sedan blev jag glad.
Eller mindre ledsen i alla fall. Och det är ju skönt.
Nu ska jag äta nyponsoppa och leverpastejsmackor.

// Det lilla vansinnet.

Hej.
Lever i ett litet jävla helvete just nu.
Saknar och saknar och saknar
är blockerad blockerad blockerad.
Har ben som inte vill röra sig ordentligt och ett huvud i ständig värk.
Men det finns ju de som har det värre VAFAAAAN!
Jag har ju i en varm och mjuk famn att gömma mig i, pussar på pannan, folk som stryker mig över kinden och de bästa vännerna i hela världjäveln.
Tog mig idag in till stan för att fika med två av dessa; Maja och Warden, som jag för övrigt inte sett på nästan en månad. Vilket känns jättekonstigt, eftersom de var i princip hela min vardag innan jag flyttade till Fårösund.
I alla fall...
Här är en av de första bilderna som någonsin togs på mig och Warden tillsammans.
Den gör mig hemskt glad: