som bråkar och tjatar och gnatar och aldrig kommer fram till något alls egentligen.
Jag har varit rätt tom på ord sedan jag flyttade till Visby. Ingen s.k. "poesi" har smitit ut genom mina fingertoppar om kvällarna, inga tankar, inga funderingar.
Inte ens en liten krönika har jag lyckats klämma fram. (Jo, nu ljuger jag. EN endaste har jag faktiskt fått till.) Det känns som om jag inte har subjektivitet nog att fylla något sådant med. Det finns liksom inget hjärta i något.
Något det däremot finns hemskt mycket hjärta i är den tidigare nämnda vårdnadstvisten om mig. Mitt förhållande till hemstad och ny stad och allt vad det innebär.
Jag har varit hemma i Sundsvall, Njurunda en vecka nu och jag har redan försökt dansa hål i köksgolvet ett antal gånger. Men mina fötter är ovana och jag får ont i hälarna ibland.
I Sundsvall känner jag mig så trygg att jag kan skrika och gapa och flyga fram bäst jag vill längs gatorna, så trygg och varm att det växer något slags mjukt, men ändå sprakande fyrverkeri i bröstet på mig varje morgon när jag vaknar. Sundsvall bär mig, och inte tvärtom.
I Visby däremot är jag fortfarande ny och jag försöker vara så försiktig jag kan med allt; med mitt och Hampus förhållande, med mina nya vänner, med skolgången, med matlagning, städning, tvätt, disk o.s.v. Jag vill inte att något ska gå snett, för jag älskar det nya och vill inte bli av med minsta lilla bit av det. Jag vill inte bli av med att jag för en gångs skull anses vara en mönsterelev, att jag har ett fungerande (och fantastiskt) förhållande, att jag ses som en snäll och inte som en kritisk och rå individ o.s.v.
Jag saknar ansikten som jag blivit gropiga av mina bekymmer, efter alla gånger de behövt trösta eller hålla om.
Men jag älskar de nya, fräscha blickarna som ser på mig i ett helt annat ljus. Som låter sig imponeras av mig.
Jag kan bara inte låta bli att jämföra, väga för-och nackdelar, ställa det ena faktumet mot det andra.
Jag känner mig schizofren.
Sundsvalls-Amanda och Visby-Amanda.
Och det värsta är att jag inte vet vem av dem jag gillar bäst.
Eller om jag kan ta in en del av den ena i den andra.
Min insida är byggd av hundratals klossar, men två speciellt viktiga: Hampus och lillasyster Kanin.
Jag önskar någon kunde pussla ihop dessa två bitar så de satt på rätt plats, kunde få min rygg att se lite rakare ut, tillsammans bygga en stark stomme för mitt psyke.
Men det går inte. Inte än i alla fall.
Ja, kontentan av detta?
Jag trivs fantastiskt bra i min Visby-dröm.
Men också här.
P.s. Hampus, det här inlägget betyder inte att jag inte trivs, mår dåligt eller liknande i Visby. Tvärtom. Det handlar om att jag älskar att du givit mig något nytt, främmande och spännande. Och Ida, det betyder inte att jag någonsin kommer tycka att Sundsvall suger. Eller bli en dum vettvilling som dricker öl på tisdag kväll.
D.s.
