Om att ha det bra men längta hem

Helloooo!

Har nu bott i Visby i över en vecka.

Det känns hyfsat än så länge. Jag känner mig som världens lyckligaste som får bo med Hampus i en jättefin och mysig lägenhet, som får sova med honom intill varje natt och som får dela vardagen med honom.

Men så är det ju allt det andra. Jag trivs (ännu!!!) inte så bra i skolan. Känner mig lite som det där svarta fåret som alla tycker är ful och konstig. Men folk är väl trevliga i alla fall... Ingen vill väl vara direkt otrevlig mot ett litet fult lamm.

Dessutom saknar jag Sundsvall med Pipeline, kyrkogatan, stenstan, Lillasyster Kanin och mamma kopiöst. Det skär i lillhjärtat mitt varje gång jag pratar med Kanin och i förrgår när jag fick se mamma i cAmEn (wöwö) kunde jag knappt hålla mig ifrån att storböla. Jag saknar till och med att få sitta på min vanliga plats på linje 20 varje morgon.

Men jag ska inte vara sådan! Jag har det jättefint här, det tar nog bara tid för mig att komma tillrätta.

Och även om jag inte gör det, så har jag ju Hampus i alla fall. Och honom älskar jag!

Pussis!

Guess I'm doin' fine

Nu har vi flyttat ihop!

Sticker från stan

- Här, ta den under jackan

- Okej, uppehåll dem, du. Jag smiter förbi uppför trappan.

Ramlandes, famlandes sprudlande 15 år. Efter hennes första dread-preiod, före hennes andra. (tredje, fjärde, femte, sjätte… Ja, jag vet egentligen inte hur många gånger hennes hjässa klätts med regnbågens alla möjliga färger i välvårdade, kompakta… Korvar.) Mittemellan trädde det mörkt guldiga håret fram, färgades av vinet i decemberdimma.

*

Mina rötter skulle aldrig slitas ur jorden.

Gro och spira tills rödblond krona tornade upp sig lite mer än enochenhalvmeterövermarken.

Höjt ögonbryn när männskan sökte lycka. Dårar, idioter, fånar. Tro att det finns något större på annan mark. Gräset är grönast på den här sidan Sverige.

Tills du, med din himmelska smultronvinsandedräkt plötsligt bara bad mig.

”Flytta med mig. Vi tar färjan i Augusti.”

Ja, älskling. Självklart.

Jag hoppas att ingenting har lämnats osagt.

För det är på riktigt nu. Jag är inget villigt, billigt knull längre, jag är sambo och hopplöst förälskad.

Pojken som aldrig bad mig dra åt helevete fastän han hade all rätt att göra det, som sa att det inte behövdes fastän jag bad honom gång på gång, jag hoppas han står fast vid sitt beslut.

Vännen som var mitt livs Hurricane, jag hoppas han aldrig ångrar de gånger vi gjort varandra besvikna.

Jag hoppas att de på rockklubben tycker att jag gjort mitt,

att jag inte lämnar någon med varken ett brinnande eller svidande hjärta.

Jag hoppas att lillasyster någon gång kan förlåta mig för det här.

Och jag hoppas att min bäste vän låter sina röda dreads suga åt sig substansen av våra femtonåriga själar.

Tills vi ses i Bommen i November.

ManoHampo

Idag är det den andra Augusti 2011, ungefär ett år och tio månader sedan jag och Hampus träffades "på riktigt" första gången och 17 dagar tills jag och Hampus flyttar ihop på Gotland.

Det är så otroligt roligt, konstigt, förvirrande och kittlande underbart att se tillbaka på min och Hampus tid tillsammans. Hur det började med ett handslag utanför badhuset i Härnösand hösten 2009, utvecklades till sena nätter vid msn, där vi pratade om allt mellan himmel och jord, hur vi bestämde oss för att träffas några gånger hos Kevin Wallin och hur jag där, i Kevins soffa en kväll i November tog mod till mig och kysste Hampus för första gången.

Vårt förhållande var under de 7 första månaderna det bästa i hela mitt liv. Hampus blev min allra bästa vän och jag föll handlöst för honom.

När han hösten 2010 flyttade till Gotland för att plugga förändrades dock allt under en period. Vi bråkade, sa upp och tog upp kontakten om vartannat, grät oss hesa och visste varken ut eller in. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att det knappt går att beskriva. Ibland var vi tillsammans, men oftast inte. Jag hade dock bestämt mig för att aldrig någonsin släppa Hampus, då jag älskade honom mer än allt annat på jorden trots alla bråk och tvister. Då han kom tillbaka till Sundsvall under Novemberlovet hade vi båda gjort saker vi inte var stolta över och som vi ångrade. Men vi började sakta med säkert finna varandra igen.

Vårt förhållande fortsatte att vara ett förborgat ting, men vi var numer vänner, började inse att vi borde vara tillsammas, och när Hampus kom tillbaka till jul igen kunde jag återigen officiellt kalla honom för min pojkvän.

Efter jullovet var det bara att köra på långdistans, att åka till varandra så ofta som möjligt och ringa varje kväll. Visst var det något av det jobbigaste jag gjort, men det var värt det. Jag skulle aldrig ha klarat det här året utan Hampus tröst och stöd, utan att kunnat dela med mig av allt som hände här hemma och att ha honom att dela mina tankar med.

Hampus kom tillslut hem "på riktigt" i Juni för att stanna över sommaren. Jag har haft en helt fantastiskt fin sommar med honom här hemma i Sundsvall, på festivaler, hemma i min säng osv, och ännu är den inte över.

Efter en fest i slutet av Juni bad Hampus mig att flytta ihop med honom på Gotland. På lite mer än en månad var allt klart; jag har kommit in på Donnergymnasiet i Klintehamn där jag ska gå mitt tredje och sista gymnasieår och jag och Hampus har fått en jättefin tvåa i Visby där vi ska bo tillsammans. Jag har inte varit såhär lycklig sedan månaderna innan Hampus åkte. Det känns helt fantastiskt, underbart, overkligt att jag ska få dela vardagen med honom istället för att sitta här och ruttna på en skola jag inte tycker om, med människor jag inte tycker om, utan Hampus. Jag ser så fruktansvärt mycket framemot flytten och jag kan inte beskriva hur glad jag är att Hampus bad mig flytta med honom.

Nu har vi Urkultfestivalen och ett besök i hans mormors stuga kvar innan vi lämnar Sundsvall för ett (kan hända att det blir två) år på Gotland.

Jag mår bra.

Puss!