Allt det som är "lite speciellt"; stora ord, brist på självinsikt, att vara lite "cute". Äcklar mig, äcklar mig, äcklar mig.
Att vifta med cigaretten och bli full och omtyckt.
Betyder ingenting.
Använder man grova ord ses man som modig och stark.
Vad hemskt roligt att någon vågar bryta mönster, höja rösten, vara lite vulgär.
Nej, det är inne. En trend. Så jävla speciellt. Jag spyr.
På festival blir man full och förlorar all respekt gentemot varandra. Struntar i vem som är orolig, vem som gör sig illa och vem som lägger sig gråtande ikväll.
Man ljuger för att lindra smärta.
I småstan går man omkring och känner sig omtyckt, lovar sig själv och alla andra att man aldrig ska slita sina rötter ur marken. Men jag är kär och kan inte stanna i den här pretentiösa sörjan. Inte heller i den förbannade jävla dumhet som snurrar i min närhet.
Ingen orkar säga farväl, för vem bryr sig?
Så jag sticker utan att se er en sista gång. I två år.
Jag hoppas ni alla brinner i helvetet. Att era speciella dreads möglar och att era fina, välmanikyrerade naglar ramlar av med händer och armar på köpet.
Att era förhållanden krossas och att alla era vänner vänder er ryggen.
Vad hemskt av mig att skriva sånt här! Hur vågar jag?!
Jag vågar.
Det är inne.
Hejrå.